PriceRunner Digital Life
Välkommen till PriceRunner Digital Life – full koll på den digitala världen
4

En brutal comeback

Splinter Cell: Conviction

Kommer ni ihåg den där osynliga killen som efter sommarlovet i sjuan kom tillbaka till skolan iförd de trendigaste kläderna, ring i örat och klanderfritt stylad frisyr? Han som slog oss med häpnad och fick tjejerna på fall? Den gamle träbocken Sam Fisher vill vara precis som den killen, men lyckas han?

När det första Splinter Cell dök upp 2002 togs det emot som en frisk fläkt i en smygargenre som tidigare dominerats av Metal Gear Solids allt mer utflippade iterationer. Samtidigt som det realistiska anslaget kändes fräscht delade spelets hjälte Sam Fisher in spelarna i två läger: antingen gillade man hans jordnära anspråkslöshet eller så irriterade man sig på hans skyhöga tråkighetsfaktor.

Sam Fisher var ingen spännande karaktär, men det var inte heller meningen. Istället låg tonvikten på en minutiöst avancerad kontroll som kunde få Fisher att utföra stilsäkra stunts, skräddarsydda efter de linjära uppdragens alla vändningar. Allra bäst minns vi hur han genom en vältajmad knapptryckning i världsvan spagat kilade sig fast mellan två packlårar långt över fiendernas obekymrade huvuden. Tekniken var lika löjlig som hans sinnrika maskinpark var effektiv.

En man av sin tid

Efter en tids tystnad är det dags för en tredje uppföljare, och hur töntig Sam Fisher än må ha varit för åtta år sedan går det inte att blunda för att han är saknad. På samma sätt som den gamle Fisher var en produkt av sin tid är Splinter Cell: Conviction hans kompromisslösa reinkarnation in i ett 10-tal som fullkomligen dryper av ”destroyed beauty”, modern krigsföring och testosteronstinn rastlöshet.

Vi har sett det förut. Den välartade mannen vars liv slås i spillror när han förlorar det han älskar. Sam Fisher har blivit gruvligt förråd av den topphemliga agentorganisationen Third Echelon, hans dotter har dött i en bilolycka och som om det inte skulle vara nog har han slutat raka sig, börjat svära och lagt sig till med en skit-i-allt-attityd som hade gett den mest hängivna nihilisten gåshud.  Jag vet inte vem som förväntas tycka att Sam Fisher är en häftig kille. Själv blir jag direkt provocerad av hans accentuerade svinaktighet.

Annons

Trots avsaknaden av arbetsgivare blir Fisher återigen föremål för en smakfullt politisk agentthriller signerad Tom Clancy. Innan Fisher vet ordet av befinner han sig mitt i en världsomspännande konspiration och när han redan i upptakten får indikationer på att hans dotter faktiskt lever släpper han tyglarna på ett sätt som för tankarna till Kratos kompromisslösa korståg i God of War.

Hämndtåget kan börja

Även om Fisher har genomgått en mental förvandling är det mesta sig likt. Det ikoniska spagatsteget lyser med sin frånvaro, men det handlar fortfarande om att överlista och avrätta allehanda avskum innan larmet går.

Den största förändringen gentemot tidigare delar är att Splinter Cell: Conviction är betydligt mer actionorienterat. Visst kan man ta skydd i skuggorna, avläsa mönster och släcka lampor med ljuddämpad pistol, men allt som oftast utbryter regelrätta eldstrider enligt beprövat koncept. Hideo Kojima gjorde precis samma sak i Metal Gear Solid 4, och även om jag inte är någon stealth-fantast blir jag lite förbannad när jag inser att den enklaste vägen oftast är den dumma, hjärndöda Gears of War-vägen. Smygandet och mörkret finns där, men det är upp till var och en att utnyttja det. När Fisher i en återblick befinner sig i Irak under en regelrätt eldstrid, komplett med rikoschetter och lobbade granater känns det bara löjligt. Vart tog tålamodet vägen?

Artificiell dumhet

Fiendetruppernas AI är väldigt viktig i den här typen av spel, främst när det handlar om att smyga förbi patrullerande köttvalpar. Ett vanligt problem i spelvärlden är att fienderna beter sig som övermänskliga spårhundar, så det är skönt att en viss ”artificiell dumhet” kastats in i mixen. Även om det känns helt åt helvete att man kan lura in fem vuxna män i samma skrubb och dela ut nackskott på löpande band, är det desto mer stimulerande att förleda och flankera sina fiender i stridens hetta. En kul nyhet är att en slags skugga hänger kvar i luften där man blir upptäckt så att man hela tiden vet vart fienderna riktar sin blodtörstiga uppmärksamhet.

En annan nyhet är att man kan markera flera fiender för att per automatik avrätta dem med en enkel knapptryckning, en förmåga man förtjänar genom att plocka soldater med knytnävarna.

Monokromt ögongodis

Även om gränssnittet är riktigt läckert med uppdragsmarkörer som projiceras på väggar och golv är det visuella ganska svajigt. Ljuseffekterna är snygga, men att hela skärmen blir svartvit för att visa att man håller sig gömd är ett trist designval som sänker helheten. Att miljöerna är varierade och väldesignade men aldrig särskilt snygga visar att man prioriterat form före funktion.

Jag är kluven inför Splinter Cell: Conviction. Spelet kommer med många bra idéer, men det är bortom min förståelse varför man känt sig tvingad att förändra ett så utpräglat koncept. Även om det är ett utmärkt actionspel tycker jag lite synd om dem som faktiskt uppskattade det skoningslösa smygandet. De som tyckte Sam Fisher var som bäst när han stod i spagat mellan två packlårar.

En brutal comeback

Kommer ni ihåg den där osynliga killen som efter sommarlovet i sjuan kom tillbaka till skolan iförd de trendigaste kläderna, ring i örat och klanderfritt stylad frisyr? Han som slog oss med häpnad och fick tjejerna på fall? Den gamle träbocken Sam Fisher vill vara precis som den killen, men lyckas han?


4
Vi diggar
  • Genomarbetat
  • många bra idéer
Vi dissar
  • Kort speltid
  • osympatiska karaktärer
Visa kommentarer / Kommentera nu
En brutal comeback - Splinter Cell: Conviction
PriceRunner Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17