PriceRunner Digital Life
Välkommen till PriceRunner Digital Life – full koll på den digitala världen
4

Skitig våldsfest utan hämningar

Max Payne 3

Den ärrade antihjälten Max Payne har gått från hårdkokt trendsättare till alkoholiserad eftersläntrare. I sitt tredje spel ger han sig ut på en krutstänkt våldsodyssé utan like.

När originalspelet Max Payne slog ner som en bomb i spellandskapet sommaren 2001 hyllades den finska utvecklaren Remedy för sin osannolika känsla för noirgenren och dess depraverade hjälte. Regnvåt asfalt, mörka trapphus och inre monologer varvades med dubbla pistoler och osannolik luftakrobatik. ”Bullet time” blev ett begrepp utanför Wachowski-brödernas kvasifilosofiska filmtrilogi och plötsligt framstod Remedy som spelvärldens svar på Quentin Tarantino.

Att bröderna Sam och Dan Houser på Rockstar blev imponerade var inte särskilt överraskande. De, om några, har gång på gång exploaterat sin popkulturella samtid, paketerat om den och levererat stilbildande kioskvältare. Max Payne-varumärket borde med andra ord passa dem som handen i handsken, men att göra en regelrätt uppföljare var tydligen alldeles för simpelt.

Välkommen till São Paulo

Det är inte mycket som är sig likt i Max Payne 3. Den osympatiska antihjälten har efter ett blodigt vansinnesdåd dragit till São Paulo. Dagarna ägnar han åt att skydda den ekonomiska elitens bortskämda skitungar, kvällarna ägnar han åt att supa. Den inre monologen är lika cynisk och kall som den gassande solen är varm. Efter ett kidnappningsdrama blir han insyltad i någonting som är större än han någonsin hade kunnat ana och redan efter några timmars speltid har han hundratals liv på sitt samvete.

Det börjar riktigt bra. Berättandet är, som alltid när Dan Houser håller i manuspennan, riktigt vasst. Dialogen är rapp, karaktärerna är coola och tempot är högt. Filmsekvenser varvas med actionmoment i ett rasande tempo och efter det första hisnande uppdraget känner jag att Rockstar är någonting på spåren. Men förhoppningarna grusas.

Annons

Ett besinningslöst folkmord

I den gamla skolans actionspel kunde jag köpa att fienderna aldrig tog slut, men i moderna spel där jag faktiskt kan ta karaktärerna på någorlunda allvar är det betydligt svårare. Visst är det mer trovärdigt att en hårdnackad snubbe som Max Payne slaktar en hel armé än när den charmiga skattletaren Nathan Drake gör samma sak i Uncharted. Men jag kan ändå inte köpa det fullt ut och när jag med ett plingande ljud belönas för att jag har skjutit 100 fiender i skrevet faller illusionen.

Spelmekaniskt har det hänt en hel del. Max kan fortfarande (av någon oförklarad anledning) sakta ner tiden och slänga sig i slow motion samtidigt som han skjuter för allt han är värd, men att man lagt betydligt större fokus på den uttjatade covermekanik förtar lite av charmen. Hur mycket jag än vill göra coola stunts sitter han lik förbannat hukad bakom ett strategiskt utplacerat hinder som om han hade hetat Marcus Fenix. När jag väl bestämmer mig för att spela hjälte gör kontrollen sitt allra bästa för att sätta käppar i hjulet för mig.

Nej, det bästa med Max Payne 3 är inte karaktärerna, spelmekaniken eller storyn. Det är staden. São Paulo framstår förvisso som ett laglöst helvete (fiendelagets numerära överläge förklaras med att många fattiga ungdomar vill ha snygga sneakers) men i allt det fula och groteska är det både vackert och storslaget.

Från de exklusiva nattklubbarna till den smutsiga favelan är det detaljrikedomen och stilkänslan som lyfter Max Payne över snittet – inte hans pistoler.

Skitig våldsfest utan hämningar

Den ärrade antihjälten Max Payne har gått från hårdkokt trendsättare till alkoholiserad eftersläntrare. I sitt tredje spel ger han sig ut på en krutstänkt våldsodyssé utan like.


4
Vi diggar
  • São Paulo
  • Detaljrikedomen
  • Hantverket
Vi dissar
  • Storyn
  • Kontrollen
  • Aningen repetitivt
Visa kommentarer / Kommentera nu
Skitig våldsfest utan hämningar - Max Payne 3
PriceRunner Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17