PriceRunner Digital Life
Välkommen till PriceRunner Digital Life – full koll på den digitala världen
4

Ett episkt farväl

Halo: Reach

Personligen har jag sedan länge gett upp hoppet om serien som alla verkar älska utan förbehåll. Inte för att spelen är dåliga, utan för att jag alltid känner mig lurad när jag tar mig an en ny del.

Halo: Combat Evolved skyltade med storslagna uppgörelser på smaragdgröna fält – istället fick jag frustrerande bandesign och klaustrofobiska korridorer. Halo 2 lanserades med löften om att striden skulle utspela sig på jorden – istället fick jag en verklighetsfrånvänd rymdopera. Halo 3 spelade jag främst för flerspelarläget och Halo: ODST avfärdade jag som en plågsam studie i dåliga designval.

Den här gången utlovar man ett mörkare Halo och den som har läst böckerna kan gå i god för att prologen är av det mer ödesmättade slaget: ”Planeten Reach går ju under!” brukar de säga med glasartad blick.

Tillbaka till Reach
Halo: Reach är alltså en prequel till den populära trilogin. Platsen är den dödsdömda planeten Reach och jag är supersoldaten Noble 6, en posterboy för space marine-estetikens krav på skitiga rustningar, blankpolerade visir och överdimensionerade pungkulor av kallt stål.

Mina förväntningar hade inte kunnat vara lägre, men för första gången någonsin blir jag positivt överraskad av ett spel i serien. De öppna miljöerna, det höga tempot och den stora variationen gör kampanjen till en riktigt angenäm upplevelse. Det är såhär jag vill ha mitt Halo!

Annons

För en gångs skull slösar man inte bort det som gör Halo så bra. Bungie är bäst i världen på att iscensätta blytunga strider och i Halo: Reach gör de det hela tiden. På de högre svårighetsgraderna blir varje liten sammandrabbning till en smärre bossfight, och med den snortajta kontrollen i tryggt förvar har spelaren endast sig själv att skylla om energimätaren skulle dräneras.

Visst har kampanjen sina döda stunder, men de välavvägda tempoväxlingarna och de varierade spelmomenten gör det alltid värt att härda ut i väntan på nästa jetpack-kavalkad, nästa warthog-odyssé och nästa episka kamerapanorering. Efter femton timmar är resan slut, och då tar det outtömliga multiplayerläget vid. Tro mig när jag säger att det är så komplett att vi kommer spela det i många år framöver.

Ett vuxnare Halo?
Att Halo: Reach är snyggare än sina föregångare beror enbart på att de tidigare installationerna varit tekniska besvikelser. Rent grafiskt är spelet funktionellt, men designmässigt är det en ren katastrof. Fienderasen The Covenant förtjänar i och för sig mer respekt nu när man tonat ner deras fetisch för lila- och rosaskimrande rustningar (jag har alltid sett dem som mupparnas inavlade kusiner), men deras farkoster ser fortfarande ut som någonting som står i Konsums entré och väntar på att ett snorigt barn ska spendera en femkrona.

Det finns säkert de som gillar den plastiga Halo-stilen, men personligen tycker jag att universumet är så vulgärt att jag vill sandpappra mina ögon efter en allt för lång spelsession.

Om jag ska bortse från den estetiska biten finns det verkligen inte mycket att klaga på. Halo: Reach är inte världens bästa spel – men nog fan är det världens bästa Halo.

Köp på

Ett episkt farväl

Personligen har jag sedan länge gett upp hoppet om serien som alla verkar älska utan förbehåll. Inte för att spelen är dåliga, utan för att jag alltid känner mig lurad när jag tar mig an en ny del.


4
Vi diggar
  • Felfri kontroll
  • världens bästa AI
Vi dissar
  • Tråkig story
  • smaklös design
Visa kommentarer / Kommentera nu
Ett episkt farväl - Halo: Reach
PriceRunner Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17