PriceRunner Digital Life
Välkommen till PriceRunner Digital Life – full koll på den digitala världen
4

Assassin’s Creed 2

Handen på hjärtat, Assassin’s Creed var inget annat än en substanslös grafikdemo med ett repetitivt gameplay som fick oss att tröttna efter en timme. ”Gör om, gör rätt!” skrek vi i kör och nu har Ubisoft gjort om. Men har de gjort rätt?

[dropcap]A[/dropcap]ssassin’s Creed 2 tar avstamp i en nära framtid. Desmond Miles är med i en hemlig rebellgrupp och för att lära sig fightas som en riktig lönnmördare sätter han sig i den högteknologiska fåtöljen Animus för att uppleva sina förfäders minnen. Den Matrix-influerade ramberättelsen är riktigt irriterande så det är med sprudlande glädje man tar de första stapplande stegen i vad som visar sig vara ett solbadande Florens under renässanstiden.

Ezio Auditore da Firenze lär vi känna i unga år. Faktum är att vi får bevittna hans födelse, komplett med blodkladd, förväntansfulla blickar och krystande! När den slemmiga protagonisten ligger där i pappans famn får man snällt bekanta sig med kontrollen genom att vifta med armar och sparka i luften. Det är faktiskt ett fantastiskt medryckande ögonblick.

När det konventionella spelandet tar vid är Ezio tonåring och inte alls lika trevlig som sitt barnajag. Han är sådär hjältedryg, med en italiensk matchobrytning som känns allt annat än historiskt korrekt. Han ligger med någon random tjej, tjivas med sina syskon och springer ärenden. Allt är frid och fröjd tills verkligheten kryper sig på – innan vi vet ordet av är han en fullfjärdrad parkourlönnmördare i vit kappa.

Miljöerna är naturligtvis strålande vackra och mysiga. Under sitt hämndtåg besöker Ezio välkända platser som Florens, Toscana och Venedig. Det är tydligt att Ubisoft har haft höga ambitioner; den grafiska presentationen och framförallt designen är av absolut toppklass och i samklang med det fantastiska ljudspåret blir upplevelsen väldigt trivsam.

Annons

Uppdragen är betydligt mer varierade än i det första spelet och om man väljer att avstå från sidouppdragen kan man i princip gå från ett lönnmord till nästa (även om det också blir tråkigt i längden). Den som vill ha mer omväxling kan traska runt i staden och läsa om kända byggnader i spelets uppslagsverk, vilket är både roligt och lärorikt.

Fortfarande handlar det om att springa över hustak för att ta sig fram till den punkt på kartan där nästa mord ska utföras. Klättrandet känns automatiserat och följsamt så länge man inte har något speciellt mål och kan tänka sig att hoppa lite vart som helst. Så fort man blir jagad går det betydligt sämre och man får snabbt acceptera ofrivilliga avstickare från den förväntade rutten – avstickare som i värsta fall leder till att Ezio krossas mot kullerstenen nedanför. Slagsmålskontrollen lider snarare av brist på automatik – den är alldeles för tillkrånglad och involverar för många knappar för att kännas njutbar. Det är till exempel ingen ovanlighet att Ezio mitt i en svärdsfight råkar plocka upp en stupad kombattant för att lägga den på axeln. På samma sätt händer det att han under hetsiga jakter genom folkmassor råkar sticka kniven i alla utom offret.  Och sen har vi ju buggarna… vid ett tillfälle fastnade min nemesis med huvudet i en betongvägg, och när han panikartat fortsatte springa på stället kändes det nästan lite genant att sticka kniven i honom.

Gör inte alltid skäl fär sitt namn
Efterhand inser man att den där Ezio inte är så mycket till lönnmördare. Visst känns det ganska lönnigt de få gånger man verkligen får tillfälle att smyga sig på sina offer, men för det mesta är det övervåld på öppen gata som gäller. Allt för ofta handlar det om att hugga sig igenom ett hav av vakter för att dräpa bytet och sedan springa därifrån. Arnolds karaktär i den första Terminator-filmen är mer lönnmördare än vad Ezio är.
En annan aspekt som rör trovärdigheten är att Enzio fullständigt saknar förmågan att smälta in; visst kan han beblanda sig med folkgrupper så att han blir osynlig för vakter, men när han går där med sin ikoniska lönnmördarkåpa känns han allt annat än diskret. Den roligaste scenen uppstår när man lejer ett gäng promiskuöst klädda glädjeflickor till att dansa i formation runt Ezio vart han än går. Om man dessutom väljer att på ett nonchalant sätt strö pengar på marken för att ”avleda” uppmärksamheten ännu mer blir det bara för dråpligt!

Onödiga missar till trots är Assassin’s Creed 2 är en klar förbättring från det första spelet. Det är otroligt mysigt med trevliga miljöer och ett genomarbetat karaktärsgalleri som bådar gott inför en eventuell uppföljare. Nästa gång ska ni väl ändå träffa mitt i prick, Ubisoft!

Assassin’s Creed 2

Handen på hjärtat, Assassin’s Creed var inget annat än en substanslös grafikdemo med ett repetitivt gameplay som fick oss att tröttna efter en timme. ”Gör om, gör rätt!” skrek vi i kör och nu har Ubisoft gjort om. Men har de gjort rätt?


4
Vi diggar
  • Otroligt mysigt
  • från början till slut
Vi dissar
  • Fortfarande lite enformigt
  • kontrollproblem
Visa kommentarer / Kommentera nu
Assassin’s Creed 2 -
PriceRunner Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17