PriceRunner Digital Life
Välkommen till PriceRunner Digital Life – full koll på den digitala världen
4

Recension: It Follows

Inget för den paranoida

Det har snackats rejält om skräckisen It Follows allt eftersom kritikerna ställt sig på rad för att hylla filmen under dess framfart på festivalerna det senaste året. När den nu äntligen når biodukarna världen över kan besökarna förvänta sig stämningsfull skräckfilmsmusik á la 70-tal, vackert foto och ren terror i form av en påträngande paranoia.

19-åriga Jay (Maika Monroe) bor i den fallfärdiga staden Detroit, i ett stillsamt villaområde där dagarna tillbringas med kompisgänget, ofta framför den sprakande 50-tals tv:n. Efter en romantisk kväll på stranden hettar det till i baksätet på en bil mellan Jay och 21-åriga Hugh, varpå hon i nästa sekund vaknar upp fastbunden i en rullstol mitt ute i ingenstans. En förbannelse har överförts i samband med kärleksakten och från denna stund är hon förföljd av ett långsamt, men desto mer hotfullt väsen som inte kommer att stanna förrän det kramat den sista livsgnistan ur vår huvudrollsinnehavare.

it-follows-3

Oberäkneligt och mystiskt hot
It Follows leker friskt med den urvattnade skräckgenren och dess regler, men framförallt med hur våra sinnen ofta spelar oss ett spratt efter ett skakande besök i biomörkret. Visst har vi alla flitigt kastat blickar bakom axeln och ökat takten på vägen hem i rädsla för att någon eller något förföljt oss från biosalongen? Regissören David Robert Mitchell kan sin skräckhistoria och influeras friskt av bland annat Halloween, Body Snatchers och desto mer otippat, Det sjunde inseglet, för att ge liv åt sitt i slutändan originella verk. Hotet är mystiskt, oberäkneligt och själlöst. Det har aldrig bråttom att skrämma livet ur vare sig Jay eller publiken och låter oss till och med veta i god tid när det är på väg

Känn dig aldrig säker
På ett lekfullt sätt blandas långa, suggestiva tagningar där vi bara kan skymta hotet i horisonten med elegant utförda chockeffekter som gör att greppet om biostolens armstöd blir allt mer krampartat under filmens gång. Förbannelsens premisser presenteras tidigt och tydligt, men en känsla av osäkerhet är ständigt närvarande. Gång på gång vaggas vi in i en falsk trygghet för att i nästa sekund kastas omkull då spelreglerna ändras. Terror i form av ren och skär paranoia är filmens lyckade grundkoncept.

it-follows-2

Musik att dö för
Filmens andra huvudperson är det 70-tals- och John Carpenter-doftande soundtracket signerat Disasterpiece. Tunga, brutala syntstycken får pulsen att skena iväg till okontrollerade höjder. Drömska, melankoliska melodier tar ner tempot och ackompanjerar det vackra fotot till perfektion. På sina platser kan det ta över och till och med störa, men det är vid så få tillfällen att det inte lyckas dra ner det mer än exalterande helhetsintrycket.

Annons

Starka karaktärer och en svajig final
Regissören har inte heller glömt karaktärsporträtten som ofta får stryka på foten i tonårsskräckisar. Framförallt utmärker sig Maika Monroe i huvudrollen, men även Keir Gilchrist som småtöntiga Paul gör att vi bryr oss om deras öden och känner deras skräck ända in i ryggmärgen. Tyvärr svajar det till när finalen ska presenteras och känslan av att regissören var mer förälskad i konceptet, stämningen och musiken än i berättelsen infinner sig. Ett hopp har ändå tänts för att det fortfarande går att göra innovativa skräckfilmer, fria från zombies, vampyrer och långhåriga spöken.

Spring till biograferna nu på fredag och kolla in årets skräckfilm, men räkna med en släng av påträngande paranoia när du lämnar biosalongen.

Visa kommentarer / Kommentera nu
Recension: It Follows - Inget för den paranoida
PriceRunner Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17