PriceRunner Digital Life
Välkommen till PriceRunner Digital Life – full koll på den digitala världen

Filmrecension: Män som hatar kvinnor

Det går bra för svensk film just nu. Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick, Ruben Östlunds De ofrivilliga och Tomas Alfredssons Låt den rätte komma in blev alla internationellt uppmärksammade och prisbelönade under förra året. I vinter har Lukas Moodyssons Mammut deltagit i tävlingsklassen vid Berlin Filmfestival. Det är ärofyllt men sällsynt att svensk film når så långt. Nu är det dags för premiär av Män som hatar kvinnor. En film vars distribution har sålts till tio länder redan innan premiären. Det tillhör sannerligen inte vanligheterna och mungiporna bör vara uppåt för både biopublik och filmarbetare.

Mot denna bakgrund bänkar jag mig på pressvisningen av filmen som bygger på Stieg Larssons böcker vars försäljningssuccé är pyramidal. Jag grips plötsligt av känslan av att möjligen få bevittna något riktigt stort. Något i stil med svenska klassiker i genren som Bo Widerbergs Mannen från Mallorca eller de tidiga filmatiseringarna av Sjöwall/Wahlöös böcker med Gösta Ekman i huvudrollen. Inledningen av Män som hatar kvinnor är rapp och vi kastas rakt in i handlingen. Bildspråket är återkommande mörkt, som en påminnelse om de krafter som ljusskyggt döljer sig i det nutida samhället. Det är en spännande film även om den stundtals inte är helt trovärdig (i förhållande till verkligheten). Den är snyggt genomförd och välspelad tack vare en ensemble bestående av svensk skådespelarelit. Noomi Rapace funkar mycket bra som den aparta datorhackern Lisbeth Salanders. Den bästa skådisen i filmen är dock Sven Bertil Taube, som gör sin roll präglad av rutinens lugn och pondus. Män som hatar kvinnor är en bra film, som kommer att vara intressant att se för alla fans till Stieg Larssons böcker. Något nytt mästerverk är det dock inte, men filmen är långt ifrån en kalkon.

Det som skaver lite i filmen är att den är cirka 30 minuter för lång. Tempot kunde höjts ytterliggare något steg. Man har fått göra eftergifter för att plantera historier inför kommande delar av serien, vilket resulterar i ett något splittratt berättande. Det största störningsmomentet i filmen är dock musiken. Tre återkommande toner som framförs med stråkar upprepas ständigt i jakt på spänning fastän ingenting händer. Njeeee-njee-njee. Låter det när det skall åkas bil eller visas ett ansikte i närbild. Njeeee-njee-njee. Sedan följer några scener med dialog och handlingen förs framåt. Njeeee-njee-njee. Inget händer och stråkarna gnider på så gott det går för att höja en obefintlig spänning. Njeeee-njee-njee. Följs av scener där återigen handlingen förs framåt. Det hela blir en smula tjatigt. Njeeee-njee-njee. Tror ni fattar vad jag menar nu. Njeeee-njee-njee. I två och en halv timme! När väl eftertexterna rullar till samma ljud (tror jag skiter i att upprepa mig) så återstår bara två val, att fnissa i njugg eller skona öronen genom en hastig sorti från salongen.

Visa kommentarer / Kommentera nu
Filmrecension: Män som hatar kvinnor - Film, Recensioner
PriceRunner Digital Life
Framtidsvägen 16 Växjö, Kronoberg 351 96
Phone: 0470 - 72 47 17